Jag tänker med värme tillbaka på min tid som student. Med undantag för en sak då möjligtvis. Den där latent naggande oron för framtid och karriär.

Som student i Uppsala i mitten av 2010-talet brukade jag med jämna mellanrum dj:a på nationerna. Det var ett litet och inte sällan ideellt engagemang, men ibland fick jag ett mindre arvode för spelningar (mina i ärlighetens namn ganska begränsade dj-kunskaper till trots). För mig som redan då skydde administration och inte hade något intresse av att förpliktiga mig med personligt ansvar var det aldrig aktuellt att starta ett eget företag. Jag värnade helt enkelt allt för mycket om den höga grad av självbestämmande och flexibilitet som kommit att prägla mitt studentliv. Men behovet av att kunna ta betalt och, på något sätt, fakturera utan eget företag kvarstod. Det var första gången jag kom i kontakt med konceptet egenanställning.

Egenanställning är ett sätt att driva egen verksamhet utan att behöva starta eget företag. Det innebär mer specifikt att man blir anställd i ett egenanställningsföretag under den tid man utför ett uppdrag, vilket också medför att man kan känna sig trygg i att skatter och avgifter sköts eller att ersättning utgår i händelse av sjukdom. Som, möjligtvis något naiv, 21-årig student brydde jag mig i förvisso framförallt om att pengarna betalades ut i tid. Men med tiden kom jag också att uppskatta faktorer som för mig inledningsvis hade varit sekundära, såsom att kunna vända mig till någon när jag behövde hjälp.

Sedan dess har egenanställning blivit allt vanligare. I dag utgör egenanställda en betydande grupp på arbetsmarknaden, inte minst i branscher där frilansande är populärt. Det har också kommit att fylla en funktion som en språngbräda in i arbetslivet för studenter och personer utanför arbetsmarknaden. Och det är en viktig roll, inte minst i sken av hur svårt det kan vara att komma igång med sin karriär.

Jobbannonser lyckas ofta med den motsägelsefulla bedriften att efterfråga personer i början av sin karriär som ”bara” har minst tre års relevant arbetslivserfarenhet. Det är både förvirrande, frustrerande och en stor källa till oro. Hur ska man kunna skaffa sig någon relevant arbetslivserfarenhet om ett ingångskrav är att man redan har erfarenhet? Det blir lätt en ond cirkel som hämmar unga personers framåtanda och självförtroende.  

Studenters driftighet och idérikedom är oerhört värdefulla resurser, på såväl individ- som samhällsnivå. Det är egenskaper som vi måste bli bättre på att omfamna och ta tillvara på. I det avseendet tror jag att sänkta trösklar till att komma igång spelar en central roll. Oavsett om det som för mig handlade om att kunna ta betalt för ett extrajobb eller om man vill pröva om ens affärsidé är bärkraftig, är det viktigt att fler personer ges möjlighet att få in en fot på arbetsmarknaden. De allra flesta studenter sprudlar av energi och ambitioner - de måste bara ges möjlighet att kanalisera detta.