Vi får hela tiden höra att vissa är bra på matte medan andra inte är det. Att det finns de som är födda med en ”matematisk hjärna”, och resten får väl klara sig med miniräknare.

Och visst ligger det någon sanning i detta. Det finns människor som är jätteduktiga på matte. De kan göra långdivisioner i huvudet och de kan lösa komplicerade matematiska problem på några minuter -  lyckostar! Men det betyder inte alls att vi som saknar den där ”matematiska biten” aldrig kommer att kunna lära oss matte.

Jag är inte matematiskt lagd

I hela mitt liv trodde jag att jag var dålig på matte. Det var med nöd och näppe som jag klarade gymnasiematten. Jag var helt enkelt inte ”matematisk lagd”. Min hjärna funkade helt enkelt inte på det viset. Och det spelade ingen roll, för jag skulle läsa samhällsvetenskap på högskolan och hade inget behov av matte längre. Tjoho!

Men några år gick och senare bestämde jag mig för att byta bana och börja på ett naturvetenskapligt program istället. Det innebar att jag var tvungen att läsa ett tekniskt basår på högskolan för att få alla poäng jag behövde i fysik, kemi, biologi och matte. Vilken fasa! Jag var ju inte duktig på matte. Jag hade ingen ”mattehjärna”. Hur skulle detta gå?

Penna, papper och min egen hjärna

Att börja läsa tekniskt basår var det bland det bästa jag gjorde i mitt liv (spoiler alert!), inte minst för att det fick mig att inse att jag visst var duktig på matte. Jag insåg då att alla kan vara bra på algebra och huvudräkning oavsett om du har en ”matematisk hjärna” eller inte. Det handlar inte om din hjärnkemi. Det handlar istället om att hitta ett rätt inlärningssätt.  

Nu fick jag en fantastisk mattelärare som förklarade regler och principer på ett enkelt och vardagligt sätt som fick mig att förstå, inte bara hur matte funkar, utan också varför. Vi fick inte ha några miniräknare heller och fick lära oss huvudräkning ”from scratch”, så att säga. Och det gick! Tänk på vad det gjorde för mitt självförtroende när jag insåg att jag kunde dividera och lösa trigonometriska problem med bara penna, papper och min egen hjärna.

Det var en utmaning och jag fick hitta nya sätt att tänka och lösa problem. Samtidigt började matte kännas kul. Jag tyckte om det. Jag insåg att matte kunde göra livet lättare. Och allt som krävdes var en lärare som var engagerad, kreativ och lyhörd för klassens behov.

Vi lär oss olika

När vi säger att vi inte är duktiga på något, vare sig det är gymnasiematte eller C-uppsatsskrivning är det vi egentligen menar att vi inte har hittat det rätta inlärningssättet. Vi är alla olika och vi lär oss olika. I grundskolan och på gymnasiet är utbildningen väldigt enformig och tar väldigt lite hänsyn till individens begåvningar och behov. Tyvärr. Men när vi blir lite äldre och lite visare kan vi själva prova olika inlärningstekniker och välja den som passar oss mest.

Säg aldrig ”jag kan inte” eller ”jag är inte bra på det” när du möts av en tuff utmaning, för då låter det som att du redan har gett upp. Försök istället säga ”jag kommer att klara det, men jag måste hitta ett sätt som passar just mig”. Ge inte upp!  

Denna blogg är skriven av en av våra gästbloggare, Dinara Bergström. Besök gärna hennes egen blogg.  Vill du också skriva för StudentJobs blogg? Släng iväg ett mail till e.klingenstierna@studentjob.se