–Vad pluggar du? 

–Jag läser språkvetarprogrammet på Halmstad Högskola. 

–Jaha... men vad blir man då?

Den här dialogen, med små variationer, har utspelat sig otaliga gånger sedan sommaren 2016, då jag blev antagen till högskolan. Jag har funderat många gånger på vad man (jag i detta fall) blir. Helt klart är att det inte finns en språkvetarlegitimation som bevisar vad jag blir. Språkvetarprogrammet är inte en yrkesutbildning, liksom i princip alla andra utbildningar inom humaniora.

En del gånger har jag svarat att jag får en kandidatexamen i språkvetenskap – inriktning textbearbetning; jag blir språkvetare. Det är nog det närmsta en tydlig definition jag kommer. Problemet med det svaret är att följdfrågan blir nästan samma som den initiala frågan: ”Jaha, men vad gör en sådan?”      

Andra gånger har jag förkortat mitt svar till att jag pluggar svenska. Kort och koncist. Motfrågan blir ofta annorlunda då: ”Men du kan väl redan svenska?”. Ja, precis som alla andra med svenska som modersmål så kan jag språket. Invändningen är märklig. Om man jämför med tekniska utbildningar så är det snarare självklart att de som söker redan har stor kunskap i matematik; det betyder inte att det inte går att studera mer matematik. Att jag och mina studiekamrater redan kan svenska och har ett stort språkintresse är lika självklart. Tanken att språk är något man kan eller inte kan, förekommer ofta. På nyårsafton träffade jag en målare som kom med den bekanta invändningen. Då hade jag lärt mig att ge svar på tal: ”Varför skulle någon anlita en målare? ALLA kan väl måla? Det är bara att doppa ner penseln och stryka på väggen.”

Dialogen har främst utspelat sig mellan mig och min mor. ”Vad ska du göra sen? Vad ska du göra nu? Har du sökt jobb? Har du fått jobb? Varför är jorden rund?” När jag förklarat mina framtidsutsikter – om det ens är möjligt – så är det bortglömt nästa vecka, då jag får samma frågor igen. Därför ska jag nu tala klarspråk.

Jag vill jobba med texter. Alla företag, myndigheter och organisationer i Sverige använder sig av verktyget text. Många av dessa texter är inte bara dåliga, utan ibland helt obegripliga. Alla kan skriva, men det betyder inte att de gör det bra. Av samma anledning som det behövs målare, behövs språkvetare. Om du vill ha något snyggt målat, frågar du inte språkvetaren, och speciellt inte mig. Vill du däremot ha en bra text, så frågar du språkvetaren.

När Fredrik Lindström ­– Sveriges enda kända språkvetare – fick samma fråga av sin mor, så svarade han med all säkerhet inte att han skulle bli domare i På Spåret.