När min storasyster var fem bestämde hon sig för att hon ville bli veterinär. Det har nu gått tjugofyra år sen dess, och hon jobbar som veterinär - för det är sådan hon är, och sådan hon alltid varit. Bestämmer sig för något, och så fixar hon det. Hon är lätt att bli avundsjuk på på det viset. Jag har själv pendlat mellan en miljard drömyrken, men tänkte att jag när jag väl började plugga så skulle jag hålla fast det. Så gick det en massa år, och jag var tjugo när jag började läsa kandidatkursen i Mänskliga Rättigheter. Till alla mina gamla vänner berättade jag om hur bra det var; hur mycket jag lärde mig; hur rätt det kändes. För det var så det först kändes - rätt.

Men allt eftersom det första året gick kändes det mindre och mindre rätt. Det var lika bra, intressant och lärorikt som det hade varit i början, men det kändes inte rätt längre. Det var som att jag äntligen började lyssna på den där lilla rösten som nog egentligen alltid hade viskat i mitt öra: “det här är inte du, det här är inte du, det här är inte du”. Jag ville inte lyssna på den. Jag hade ju bestämt mig, jag hade ju en plan, jag skulle läsa det här, ta examen 2016 och kämpa för människors rättigheter världen över. Och ändå. Något klingade falskt.

Planer går inte alltid i lås. Min syster är ett av väldigt få undantag.. Det skavde, men jag var inte hon. Jag var jag och jag var inte menad att följa min första plan. Efter att ha bott i en studentstad i flera år har jag träffat många människor med samma erfarenhet. Jag har mött läkarstudenter som har börjat läsa arkeologi, fysikstudenter som nu ska bli bibliotekarier, juriststudenter som nu lär barn i Sydamerika engelska, och en hel bunt andra människor som insåg att vad de hade trott var rätt inte var rätt.

Så hur vet man egentligen? Sanningen är så hård och simpel att man inte vet förrän man har prövat. Så pröva! Engagera er! Våga ramla och ta er upp igen! Det är så man inte bara finner vad man vill göra utan också vem man är själv. Jag blev aktiv inom studentradion, tyckte det var världskul och insåg att jag vill syssla med media. Kanske känns det som ett knasigt val efter att ha läst mänskliga rättigheter, men vad gör lite knas om hundra år? En annan viktig sak är att inte tänka så mycket på marknaden. Tänk på vad du vill, vad du tror du kommer trivas med.

Ungdomar idag mår sämre än någonsin, mycket tyder på att detta beror på stress. Kom ihåg det - du är inte ensam om att inte veta. Ta din tid. Skit i din plan om det behövs. Svälj din stolthet och sök hjälp om du tror det kan vara till nytta.Ta hand om dig själv. Finn dig i att du kommer misslyckas, välja fel och göra misstag även när du hittat rätt.

Men sen då? När man har hittat det där man tänker att man vill, vad gör man då? Då tar man de jobb man får. Om man har tiden (och orken) är det bra att ta oavlönade jobb så man får lite på meritlistan, och lite i kunskapslådan för den delen. Acceptera vad som känns som skitjobb, det är så du tar dig uppåt.

För så här är det: du kan göra hur många tester som helst om vad du passar som utan att hitta det ultimata. I slutändan gäller det att hitta sig själv lite mer innan man kan hitta sin karriär och faktiskt göra något av den. Det är först då man orkar börja klättra och kämpa.

Lycka till. Din drömkarriär väntar tålmodigt på dig även om det kanske känns som du famlar i det mörka. Jag lovar.